Herman's Dog-News

HERMAN PÅ LUFFEN

Det var maj på Småländska höglandet och tecknen av vår var få.

Ingen risk att vi missar något även om vi bilar på kontinenten i ett par veckor, tänkte vi och packade bilen. Vädret var lagom svalt för en bilsemester, med tanke på att hunden skulle med. Att Herman skulle få åka med var en förutsättning; bilen hade vi nyligen bytt till modell större. Vi hade också "provrest" med Herman i vintras när vi tog båten över till Finland och hälsade på släkt. Då såg vi honom lugnt acceptera att vi inte skulle sova hemma på ett tag.

Planerade rutten var i stora drag Småland-Berlin-Paris-Normandie-Amsterdam-Småland. På grund av Finland-resan var Herman redan rabiesvaccinerad (två sprutor samt blodprov). Detta och övriga grundvaccinationerna var dokumenterade i hans EU-pass för sällskapsdjur, som han fått hos sin veterinär. Efter flera kaffekoppar och uppfriskade kunskaper i textförståelse vid Jordbrukverkets hemsida stod det klart att Herman var ok för utresan. För att få komma hem till Sverige från kontinenten krävs behandling mot Echinococcos, alltså avmaskning mot rävens dvärgbandmask. Denna behandling får inte vara äldre än 10 dagar vid hemkomst, så vi skulle få göra ett veterinärbesök under resan.

Underbart uppvaknande, tidig morgon i norra tyskland!

6 maj riktade vi nosarna mot Berlin. Mattes lillasyster bor där för tillfället, så vi stannade i storstaden för tre dagar. Som hund-familj fick man nu finna sig många steg högre i kastordningen än vad man är van vid: lunchställen, restauranger och krogar välkomnade hunden inomhus som regel (vi var visserligen inte på de allra finaste ställen..).

Herman på krogen!

En kylig kväll stannade vi på en uteservering för att ta en öl, och blev prompt inhämtade av servitrisen. Inne på krogen fanns det redan ett par hundar under sina ägares bord, och Herman fick egen vattenskål på direkten. Vi började nästan storböla.. och Herman var snabb att visa mogenhet och världvana. Det var precis som om han förstod att han fick nu vara med överallt, bara han visade sig värd förtroendet. Vi har full respekt för skandinaviska restriktioner i allmänna utrymmen och restauranger, (tål själva inte katter) men det var ändå lite lyxigt och skönt att kunna luncha/äta ute utan specialplanering för hundens skull.

<> Berlin, Checkpoint Charlie
Ibland är det en fördel att vara hund:
vi lät bli att berätta för Herman vad Checkpoint Charlie handlade om.
Man kunde ju knappt själv förstå de tragedier som inträffat här innan murens fall. .

Många hundar gick lösa mitt i Berlins hjärta bland folk och trafik, och det var inte frågan om att gå fot. Hundarna lufsade runt med 10-20 meters distans till ägaren: ofta visste man inte säkert vem som var ägaren eftersom denne lufsade också djupt sjunken i sina egna tankar. Cityhundarna hade dock redan sett och hört allt, och struntade fullständigt i främlingar, trafiken och en väldigt nyfiken Herman.

<>Ett vidsträkt öppet landskap, kontrast emot Berlin´s virrvarr!

Efter Berlin följde promenader och vidunderliga utsikter i tyska bergen, ändlösa krokiga söta småvägar på landsbygden.
Herman galopperade på ängarnai extas och matte började svamla någonting om Julie Andrews och "The Sound Of Music"..

<>Skogen var en klar favorit!

Nästa större resmål var Paris.

Paris charmade oss tvåbenta, men staden var inte riktigt lika hundlätt som Berlin. Precis alla gräsplättar var hundförbjudna; förståeligt eftersom folk inte plockar upp efter sina hundar. Stackarna får endast göra sitt på äckliga trottoarkanter där 111 andra hundar redan har gjort sitt. Lantisnallen fick också försöka att baja mitt på gatan men det är väldigt väldigt svårt om man är van vid högt gräs och fågelsång.

En dag busade vi lite – hittade gräs bakom planteringarna i Louvrens park.. ingen såg.. plockade upp..

Herman gjorde dock stora framsteg varje dag. När det var riktigt mycket folk gick Herman mellan oss: dels för att han skulle känna sig trygg, dels för att slippa sura miner från damer som fått drägel på handväskan.

<> Mongolisk musik utanför Pompidou. Udda, tyckte Herman.

Under allra första promenaden i Paris hittade vi till en mysig kvarterskrog där folk umgicks med vänner och bekanta, med eller utan barn. På plats fanns också spanielherren Jules, 11 år, som ägde krogen tillsammans med sin husse och matte. Jules vandrade över till Herman, sade goddag och gav honom en kindpuss- det är sant! Sedan drack båda två från Hermans vattenskål. Inget tjafs från Jules även fast krogen var "hans" och Herman stor, ung och svart: Herman fick ofta känna sig välkommen under resan, och lärde sig massor av alla främlingsvana hundar. Vattenskålen hade cafepersonalen ställt fram även här utan att vi bett om det.. samma hände senare på Montmartre.

Resans överraskning var ett sagolikt smultronställe mitt på landsbygden på vägen mot Normandie. Ni vet: kvarn, å, restaurang, slott, vinbutik, blomstrande trädgårdar.. overkligt. Vi unnade oss en övernattning i lantidyllen.

Ägarparet till paradiset hade förutom sina hästar en stor och vacker vallhundhane, som kom och inspekterade Herman när vi stod ute och pratade. Hundarna hälsade och Hempa visade respekt för herren på gården, varpå ägarna föreslog att vi skulle släppa Herman.

Hundarna fick leka ett tag och det var häftigt att se på.. visst var det frågan om kraftmätning, men utan morr eller bråk.

Båda brottades självsäkert och lugnt: vallhunden var större och äldre än Herman, vilket sistnämnda accepterade klokt nog.

Resan fortsattes mot kusten.

<>Den här farliga porslinhunden i skyltfönstret fick Herman att morra till..
den satte ju bara och glodde, vad har den för onda planer?

I vackra kuststaden Granville lade vi märke till "plock-upp-automater" runt om i centrum. Det var bara att rycka till sig en påse vid behov, och under stället fanns det en behållare. Mattes föräldrar rapporterar att liknande stolpar finns i deras finska hemstad Lahti.

Det är ju inte så dumt: om inte hot och besvärjelser hjälper så kan man i stället göra saken så lätt som möjligt. Det måste sägas att Granville-bor ändå inte fick VG.. men läget var betydligt mycket bättre än i franska huvudstaden.

Initialt så var "Camping" något som vi skulle ängna oss åt.. och vid ett tillfälle så gjorde vi det också..

Var skulle Herman sova på campingen? I bilen, när vi skulle "försvinna" in i tältet? Ute hade han gärna sovit själv, men då hade han med all säkerhet trasslat sig in i tältsnören och dragit alla omkull till slut. Nja, Hempa visste själv bäst. Han kom in i tältet för att kolla stället, "bäddade" sig ner på husses byxor och började snarka bums. Rörde inte en fena under hela natten, även fast vinden och alla naturens ljud runt hördes runt omkring oss.. det är en NaturNalle vi har. Så som han ville vakta på alla hotell, fick hålla i tassen så han skulle sluta lyssna.. Men nästa morgon kom brödbilen till campingen, tutade en trudelutt, och då talade Herman. Han hade i all vänlighet tagit hela campingen under sitt beskydd.

"Närmaste vägen" enligt GPSen tog oss på några upptäcksfärder, som både var otrafikerade och passade bilen

Sista långa stopp var hos vänner som bor i närheten av Amsterdam. Här ställde Herman till det för grannskapets katter och gamla Nero, vännernas vänliga labradorherre.

Nero försökte verkligen att komma ihåg hur man leker, han var illa tvungen så som Herman triggade och busade..

Här i Zeewolde fick Hempa också sin behandling mot Echinococcos. Vi hade förväntat oss en spruta, men holländska veterinären föredrog att ge medicinen som tablett. Enligt henne är just Echinococcos-sprutan ganska smärtsam, vilket man slipper med tabletten. Ärligt talat verkade Herman må dåligt två dagar efteråt i stället.. "same same but different"? Fördelen är dock att Herman förknippade aldrig illamåendet med veterinärbesöket, vilket kunde ha hänt med en svidande spruta

Sedan bar det av hemåt – och knopparna hade precis brustit i Åseda. Som resultat av resan märkte vi nu som efter Finland-resan en stark ökad gemenskap oss tre emellan. Nästan märkligt nog upplevde vi inte någon oro eller rastlöshet alls i Herman under den långa "luffen".
Vår gissning är att hans egna "bo" i bilen blev fasta punkten där han kunde slappna av, vila och smälta nya intryck- eller var det kanske gamla nomadinstinkten som vaknade till liv?